Så har äntligen förkylningen “from hell”, eller åtminstone har den två veckor långa febern, lagt sig. Nu kan jag börja härja runt med barn, hästar och kamera igen :)

Igår red Nico och Victor ut, jag och Oscar hängde med på cykel. Nu kan jag släppa dem på små egna svängar genom skogen eller över en äng och möta upp längre bort längst vägen. Dom både travar och galopperar. Duktiga killar. Max och ponnysarnas medryttare, Ebba, Tilde och Sara är på hästweekend med sina mödrar på Tunarp. Härligt med en hel häst-helg tillsammans, får se om de kommer hem med lite fina bilder.

Idag var det premiär för ponnyhoppning på Djurgården. Några ridande och engagerade pappor har varit dom drivande bakom detta, det tackar vi för :)

Premiär också för Max, Victor och Maja att rida en klass med omhoppning.

Victor, Max och Maja gjorde alla en nollrunda i L:D, clear round och fick med sig en varsin vit rosett hem. För Victor var det första gången han startade L:C, Barbie var lite avslagen, den där lilla turbo-ponnyn försvann med pälsfällning, lite gräs och brunst men så var banan rätt tung efter gårdagens regn. Nu får han börja rida inte bara hålla i. Hon gjorde sitt jobb och de nollade men Victor glömde sista hindret i omhoppningen så det blev en volt och fyra fel.

K1:s nya ridhus stod klart 2014 och invigdes med pompa och ståt lördagen den 10 maj inför fullsatta läktare. Och jag kan säga att ridhuset är helt magnifikt!

Dagens besök var mycket intressant och killarna var duktiga som orkade hålla hyfsat fokus i över två timmar. Jacob som var en utav dem som tog initiativet och bjöd in oss tog emot i vakten klockan tio. Vi fick verkligen se allt, från utgödsling, till loft och sadelkamrar. Inget lämnas åt slumpen här, snyggt, prydligt och rent.

Jacob berättade att på K1 är fördelningen 60% män och 40% kvinnor, ett enormt uppsving har skett sen värnplikten avskaffades och dom som nu är i kavalleriet är där frivilligt och avlönade. Jacob själv har sen ca ett år fått upp ögonen för tjusningen att rida och tränar regelbundet för tränare på sin “egen” K1-häst.

Ridhuset är ljust, luftigt och stort, 90x120 meter, vilken lycka att ha det som sin arbetsplats. Det finns handikapphiss, stort inglasat domarrum och hinderparken har dom lagt i sarjen med ett antal infällda dörrar på räls utmed hela långsidan. På så sätt slipper man bära tungt hindermaterial långa sträckor, mycket fiffig lösning.
Ridhuset ska inte bara användas för utbildning och träning utan även möjliggöra uppvisningar och tävlingar med publik.
Ridhuset sväljer en publik på hela 750 personer. Vi ser fram emot att få starta där i framtiden, en fröjd att få vara i den vackra miljön mitt inne i Stockholm!

Under tiden vi var där fick vi en inbjudan att hälsa på i Polisrytteriet också. En civilklädd polis kom fram till killarna och gjorde HI FIVE för att dom rider och kom sen fram till oss och sa att “se nu till dom håller i hästeriet, det ger så mycket”. Han la till att det är slitsamt men det bästa han gjort var att bli ridande polis. Könsfördelningen bland ridande poliser är ca 80% kvinnliga och 20% manliga. Vår “guide” berättade att det är många män som faller på slutprovet,
dom har inte ridningen med sig på samma sätt som många tjejer har sen barnsben. Slutprovet innebär att rida en L:A dressyr godkänt och hoppa en 1.10m bana.

Anmärkningsvärt var att alla hästar stod uppställda i gången lösa och rörde inte en fena, kanske skulle skicka in våra hästar på träning ett par veckor...

Även här fick vi se att ordning och reda råder! Killarna fick en genomgång i kravallutrustning, frågorna var många och dom lyssnade intresserat till svaren. När vi gick hem sa Victor han skulle bli militärpolis Nico, Oscar och Max skulle bli ridande poliser. Bra, vi fick in dem på rätt spår :)

Jättestort tack till Jacob Kortenius och Stig Malmén som var synnerligen trevliga och mycket pålästa!
Också största tack till Anna-Lena på Polisrytteriet som var tvungen att sätta sig i sadeln och fick lämna över till en trevlig kollega, tack också till alla andra poliser som tog sig tid.

Igår kväll fick jag ett mail från en K1 kille. Sånt gör mig väldigt glad, sporrad och ännu mer motiverad.

“Jag jobbar som ryttare på K1 sedan 5 år tillbaka, såg er i vårat stall idag och vill först och främst säga BRA INITIATIV! Min barndomsvän blev ofta retad för att han höll på med ridsport. Själv började jag med ridning tack vare värnplikten och är idag en stolt ryttarkille. Ifall ni behöver hjälp med något hör bara av er. Vi är många på K1 som gillar ert initiativ”.

Här finns lite mer att läsa om K1 och det nya ridhuset:
https://www.fortv.se/PageFiles/9630/Ridhuset%20Kavallerikasern%20-%20-info%20folder.pdf

Jacob Kortelius

Ordning råder i sadelkammaren

Vackra sablar, Stig Malmen och en uppstoppad häst som är traditionellt sadlad för Högvakten.

På trähästarna får dom orutinerade soldaterna sina första lektioner.

Att vara B-ponny familj på lägre nivå innebär tidiga mornar! Klockan 6.00 väckte telefonen oss och idag var stämningen inte like upplupen som förra helgen. Men så hade vi inte tjejerna och den stora hejarklacken med idag och alla var nog lite extra trötta. Själv hade jag feber och ont i halsen så jag var ganska tyst jag också.

Compass hade välordnade tävlingar med både trailer,- och bilutställning och lite shopping där 20% av intäkterna gick till cancerfonden. Ett verkligt behjärtansvärt syfte, vi slog till och köpte en blå fin kavaj till Victor så vi har lämnat ett litet bidrag vi också.

På framridningen var Victor väldigt sammanbiten och jag frågade flera gånger om han inte mådde bra men man skakade bara på huvudet. Barbie gick in och levererade som vanligt och dom gjorde en nollrunda.

När Victor kom ut från banan var det som han fick luft igen och sa till mig
-Mamma jag förstod inte varför jag var så stressad på framridningen men så tänkte jag “men vad är det som kan gå fel, ingenting kan ju gå fel”.

Lill-killen satt där och funderade och analyserade och var nervös. Jag tror att stress var det närmast ordet nervös han kunde komma och jag tror inte det funnits i hans ordförråd tidigare. Ett ord man måste känna för att förstå vad som menas med det. Nåja en fin färgglad rosett fick han med hem. Och ett par nylonstrumpor med hästar på.

Max och Cim var också lite avslagna, fick ett stopp i första rundan sen var vi tvungna att åka, andra aktiviteter väntade. Anna, Max mamma berättade att i andra rundan var det mer fart på honom. Han gjorde fina språng men korsgalopp mot ett hinder fick honom att nita och när anridningen blev för snäv på andra försöket stoppade han igen. Förargligt när det gått så bra men det är ju så det är med hästar ibland går det ibland inte. Motgångar får man bara lära sig att ta och hantera på ett bra sätt, vilket jag tror Max gjorde för han sa att känslan hade varit bra trots allt.

Oscar & Victor har just somnat på soffan när jag sitter här och skriver. En lång, spännande, rolig och händelserik dag till ända.

När vi var och tävlade förra helgen blev killarna uppmärksammade och vi fick en inbjudan från några soldater på K1, i morgon ska vi dit för en privat rundvisning. En tidig rekrytering på g kanske :) Bilder kommer i morrn! Trevlig lördagkväll.

Victor & Barbie

Killarna väntar på att Max ska gå in på banan.

Victor har ridit för Ninni Zassi ett tag men för Nico var det första gången. Maja, Speedans ägarinna skulle på konsert och var snäll och lånade ut henne (tusentack Maja). Nico skrittade ut själv t o r ner till vattnet innan träningen och kommer tillbaka härligt leende. Det är ju inte bara att lära sig rida och lära en massa ridtermer, Nico har bara varit här ett år och kunde ingen svenska alls när han kom.

Ninni är världens bästa pedagog, han klarade det galant och jag tror Ninni var ganska så förvånad över att han bara ridit tio ggr. När hon frågade honom efteråt om det var kul eller toppenkul så svarade han utan minsta tvekan “toppenkul”. Jag är lika glad jag, så roligt att vara med på resan för dom här fyra killarna!

Jag har haft lite kontakt med Gunilla Falk som är redaktör på Equipage. Fick detta mail av henne idag:

Hej Maria!

Såg något anmärkningsvärt när jag var inne på SRR´s ridlägerhemsida som jag tänkte att du var rätt medie att ta upp detta
(Equipage också men vi är klara med vårt sommarnummer dessvärre)

När du ska söka på ridläger på www.ridlager.se och “välja lägertyp” är ett förslag
Läger där även pojkar är välkomna HUR är detta möjligt? Är pojkar inte ALLTID välkomna. Detta är naturligtvis diskriminering om något. Vill vi tjejer ha det jämlikt så måste vi även titta på oss själva och vilka vi utesluter.

Jag säger som Gunilla skriver HUR ÄR DET MÖJLIGT? Det är ju fantastiskt berikande med en blandning av killar och tjejer i olika åldrar, jag ser bara på dom åtta barn vi har här i stallet mellan 8-12 år, hur kul dom har tillsammans, den äldre hjälper den yngre etc, dom peppar varandra på träning och tävling. Dom lär sig att förhålla sig till personer i alla åldrar oavsett kön, en gemenskap över ålder-, och könsgränserna som man förmodligen inte hittar på så många andra ställen. Där är ju ridsporten unik, inte bara i stallet utan att killar och tjejer tävlar mot varandra oavsett ålder. Vi måste att pusha för att få in fler killar i sporten. Men hur får vi in dom undrar jag?? Cowboy-grupper på ridskolan eller vad?

För att vända på det och se det ur ett historiskt perspektiv, en tid då kvinnorna var sällsynta i stallet, det var presigefyllt och manligt att rida, så var Oscar och Victors farmor först att bryta den trenden.

 “Vera Wicander var först - Året var 1944. Vera var 22 år och utmanade hela den mansdominerade fälttävlanseliten. Bland de 80 ekipagen från hela landet fanns en enda tjej, Vera Wicander från Stockholm. Och hon vann!” (Citat från Ridsportartikel).


Vera Wicander senare Vera Ax:son Johnson var pionjär som kvinnlig tävlingsryttare och var Sveriges första kvinnliga fälttävlansryttare, en dam man inte knäppte på näsan! Varför jag tar upp Vera är för att det är intressant att se hur ridsporten utvecklats över tid. Från att ha varit en utpräglad manssport till att ha blivit i mångt och mycket en “flicksport” i alla fall i Sverige och i de lägre åldrarna. När jag var liten och började på Tyresö ridskola i slutet av 70-talet så fanns det inte en enda ridande kille i min egen ålder. Nu är det en trend som jag hoppas sakta håller på att vända men när jag läser Gunillas mail blir jag lite bedrövad.

Den enorma respons jag fått på detta forum talar i alla fall för att intresset ökar. Alla mail jag fått både i form av inlägg på FB och privata mail talar sitt eget språk. Det finns många ridande killar ute i landet, tyvärr är många fortfarande ensamma i sitt intresse. Det har varit väldigt roligt att läsa alla berättelser även om cirka en tredjedel av dom handlar om killar som slutat för dom blivit retade.


Vera var rätt ensam som kvinna bland dom ridande officerarna men det var hon nog som rallyförare också, hon gillade utmaningar, fart och fläkt och var före sin tid i fråga om ett jämnlikt samhälle.

Vera slutade tyvärr sin karriär som ganska ung och lät inte sina söner bli ryttare, en alldeles för farlig sport sa hon till mig. Hennes dotter Viveca som hon fick i sitt äktenskap med Bo gick tidigt sina egna vägar och skulle kanske blivit något inom ridsporten om det inte var för att hon var så allergisk.

Då Vera gick bort 2009, 84 år gammal fick jag “ärva” några pokaler och planketter från åren 1942 och 1943 då hon var som mest aktiv. Plaketterna har jag låtit rama in och tavlan har nu en plats i köket där alla kan se den, en liten påminnelse om en svunnen tid.

Frilansjournalisten Tina Danielsson skrev en artikel om Vera i Tidningen Ridsport 2003, den kan ni läsa här Vera_pdf_sid1 och Vera_pdf_sid2

Mer intressant läsning om ridsportens historia kan ni läsa på Ridsports hemsida https://www3.ridsport.se/100ar/Varhistoria/

Vera till häst någon gång under mitten av 40-talet.


 

Veras plaketter ackompanjerade av dagens ungdomar :)

Kavallerister. Ett fotografi jag hittade bland Vera foton.

Tävlingsdags

Vilket gäng vi blev! En söndagsmorgon med lastning kl 07 kan man ju tro det bara är dom absolut närmast sörjande, dvs förälder och ryttare men alla medryttartjejer, Oscar och Nico var tidigt uppe dom också. På Ryttis anslöt ytterligare supportrar, far- och morföräldrar, pappor och svåger, gissningsvis stod vi för halva publikskaran Smiley smile

Fina tävlingar anordnade av Livdragonerna på Ryttarstadion, solen strålade och jag får nog säga att tävlingsdebuten för Victor också var strålande. Ett förargligt stopp på en oxer bort från utgången men han satt kvar och runda nr två red han nolla. Den oro jag kände igår var obefogad, då låg jag och tänkte att Barbie kanske sticker med Victor, eller hon stannar, han ramlar av och gör sig illa, väldigt konstruktiva och bra tankar när man ska sova... Hon skötte sig nästan prickfritt och la inte i överväxeln som hon kan göra hemma.

Idag har vi tre gästspelande tjejer på bloggen, Barbies medryttare Ebba och Cims medryttare Tilda och Sara gjorde sin första dressyrtävling på Evlinge Gård på Värmdö. Killarna var med som grooms och hejarklack. Tjejerna red fina vägar, fick godkänt resultat och en varsin rosett med sig hem. Det blir nästan lite lagsport när alla är med peppar varandra och har kul tillsammans. En härlig dag med barn och hästar :)

Victor fick trots lite sura miner förra veckan smak på den långa “Sången-rundan”. Alla tre red med idag. Oscar och jag cyklade, jag var lite tveksam om han skulle orka, inte så kul om han kroknar och det är en halvmil hem. Det gjorde han inte och efter halva rundan sa han “mamma det är nästan för lätt för mig och jag gnäller inte, eller hur”. Härligt med barn :) Nu är han ridsugen, vill jag ska hitta en låneponny men det är faktiskt inte så lätt som jag trodde.

Allt gick jättebra tills dom ville galoppera, kände mig lite tveksam, men okej då, jag cyklade i förväg och sa åt dom när det var okej att börja så fick dom galoppera till mig. Nico låg sist med Speedan och jag ser hur hon laddar och lägger på världens bakutspark och drar iväg en bit. Nico har har som tur är en naturlig egen balans och han fick stopp på henne efter 20 meter. Helt förståeligt var han lite lätt sammanbiten efteråt... Det blev i alla fall en bra avslutning med två travsträckor så jag hoppas han är på nästa vecka igen! 

Idag hade jag ett samtal med mamman till en "Ridsportens Mozart", ett underbarn som vid 12-års ålder flyttade till Irland utan sin familj i sex månader för att rida och utveckal sin ridning. Väldigt dedikerad och målmedveten vid så unga år, en väldigt speciell historia. Jag hoppas jag hinner bli klar med den så jag kan lägga ut den i slutet av nästa vecka.

Jag fick ett mail från Peter Langebro på Nipet Horse:

" Tuffa grabbar ni har!
Mitt namn är Peter Langebro och jag är ägare till Nipet Horse.
Vi är bland annat agent för OneK hjälmar och USGs säkerhetsprodukter.